sista anhalten

Senaste inläggen

  • ett får, med glädje.

    ett får, med glädje.

    13:03 så halvspringer jag till söderbokhandeln. det har redan ställt sig över 30 pers i kö på biblioteket så det känns inte som en rimlig förhoppning.

    hinner tillbaka till kontoret, tog mig 28 minuter från annonsering – springa till söders – köpa – snabbstopp för lipliner – tillbaka till kontoret och nedslagen i hörn med full kaffekopp.

    det är 160 sidor. pausar för att det går för snabbt. pausar för att jag vill veta mer om geryon och stesichorus.

    40 sidor, 1/4 borta och hade jag varit hemma hade jag nog tillåtit mig att vara blödig.

    behöver läsa mer om geryon, få tycka mer synd om honom.

    kan inte säga vad utkomsten kommer bli med säkerhet, men har aldrig varit så glad över att vara ett får i litteraturens boskap.

  • timmarna ekar

    timmarna ekar

    det var en sån dag där jag satt som ett barn och väntade på att något skulle hända medan klockan tog sig friheten att låta timmarna eka dubbelt så länge som vanligt. det tog kanske 15 minuter att fixa sig och resten av tiden satt jag av i soffan. tog mig ut innan tre för att hinna till systemet och blev rekommenderad två viner som skulle passa sig för sitt syfte: en för-sup + billigt. billigt var det, fördrink blev det, men gott kan jag inte säga att det var. det ena vita vinet som beskrevs som krispigt och fräscht smakade som att jag efter halva klunken tagit mig en shot vatten. en varm sommardag utomhus? absolut. för att släcka törsten när den uppstår. med en munfull av pizza toppad med ruccola försvann vinet ned i halsen.

    jag vill att folk ska stanna längre. jag vill att huvudet ska längta efter kudden såpass att jag inte hinner tänka på min ensamhet, inte kan känna på dörren mer än en gång och utan att leta i telefonens notiser efter dig.

  • det bränns från början till slut

    det bränns från början till slut

    Märta Tikkanens diktroman Århundradets kärlekssaga låter mig frossa och när jag når romanens sista vers vill jag bläddra tillbaka till sida ett.

    ”gråter gör jag
    kan ändå inte annat”

    under ett julklappspel så får jag se boken för första gången. jag har aldrig ens hört talas om den innan, jag förstår inte hur det går till. under utbytena får jag den i mina händer, öppnar, läser på baksidan och mina lysen är på. ikväll åker jag hem med den där boken. jag bara bestämmer mig och i slutet av kvällen så är det så. jag sitter på tunnelbanan. boken i hand och blicken fäst på pappret. på kortet från leken står det att givaren läste boken på två timmar. det är min ambition men det kommer ta längre än så.

    Århundradets kärlekssaga är en till stor del, kanske helt, biografisk berättelse skriven på vers. det handlar om en kvinna som är fast, intryckt från alla håll. hon sitter fast i skrivandet, i rollen som mamma, i rollen som fru, som kvinna och allt detta marineras i hennes makes alkoholism.

    i tre dagar läser jag boken. jag öppnar den läser och stannar mig själv. stänger grinden för att inte låta mig själv springa ut och svulla. Tikkanen skriver ärligt och smärtande smärtfritt. något i hennes språk får mig att önska att jag grät men jag gråter inte. det handlar inte om att den inte berör. det handlar nästan om att jag som läsare vill hålla mig stark, tillsammans med Tikkanens självbiografiska huvudkaraktär. istället greppar jag tag i pärmen hårdare.

  • godermorgon i denna stad

    godermorgon i denna stad

    min kropp vaknar vare sig jag vill det eller inte. eller det är nog tvärtom. mitt huvud vaknar medan kroppen ligger varm och tung av sömn i sängen. mitt huvud tvingar upp nacken, biter ihop tänderna och behöver syna omgivningen, mitt hem. allt står till som det ska. inget är annorlunda men idag känns det konstigt. tomt och trött, naket och ihåligt.

    min och hans tvätt står kvar i kassarna på golvet och jag har inte någon lust att ta mig an det. i vardagsrummet påväg till toaletten för att se mig själv i morgonljus kommer jag också få se kassen med 60 tvätten som ligger skrynklig. om fyra dagar ska min hjärna vara fullt utvecklad. om fyra dagar ska jag vara en biologiskt rimlig person. det känns inte så men samtidigt finns det en förhoppning inom mig att jag om fyra dagar ska vakna och förstå att ångesten den sitter bara i mitt huvud och att mitt huvud nu förstår att det är inte på riktigt. jag tänker att jag snart säkert hittar mitt första gråa hår och det finns en skräckinjagande trygghet i det. jag åldras men gud så långsamt. lite charmigt ändå.

    det känns som att det varit soligt alla andra dar när jag väljer att stiga upp men idag är det grått. det gör att hela lägenheten känns trist. ljuset påverkar allt och jag måste vänta tills skymning för att kunna manipulera det med levande ljus och orangea lampor. just nu är det sterilt, vitt och torrt på nå vis trots att jag sitter nästan svettig under min filt. mitt larm som ska tvinga mig att faktiskt starta dagen kommer snart att ringa och jag vill ha ungefär en timme till. någon timme mellan elva och tolv som låter mig leva i ett vakuum tills jag vaknat på riktigt. mitt huvud vill inte sova men min kropp vill inte vakna. vad göra?

  • kungen av glindrande tråkighet

    kungen av glindrande tråkighet

    Den Augustprisade romanen Kungen av Nostratien av Tony Samuelsson är en berättelse om skrivandet, språket och meningen. Meningen vi söker i stunden – i språket eller hos andra. Men när jag når romanens slut känns bokens mening nästintill nattstånden – men är det kanske vad Samuelsson tänkt sig?

    Proletärförfattaren John Forsman befinner sig i förlagsvärldens periferi. Plötsligt blir han erbjuden att fylla i luckorna i den store författaren Göran Frids roman när denne hamnat i ett oförklarligt sjukdomstillstånd. Är luckorna avsiktliga för att skildra Frids tillstånd eller är det bara en ofullständig roman som lämnats in av den äldre mannen? Efter avvägning skriver John på kontraktet. Hans namn ska inte tryckas, hans medverkan skall inte bli känd, enda beviset är den halva miljonen som kommer att falla in på bankkontot efter uppdraget.

    Boken börjar med en smyckad prosa och ett thrillerliknande sug. Berättelsen om John byggs upp, relationen med författaren Ivar Lo-Johansson, modern och sambon Tilda. John lever i skuggan, som en knähund, till förlagsvärlden och sitt ärvda syfte från Lo-Johansson att bli författare. För att övertyga läsaren om sin litterära förmåga slänger sig John med ord som ”glindrande” och broderar ut meningar utan egentlig funktion. Som karaktär är han osympatisk men på ett uthärdligt sätt, lite som känslan av ett gruskorn i skon. Han är en av de stereotypa rollfigurer från förlagsvärlden som Samuelsson målar upp och lågmält kommenterar. 

    Den parallella berättelsen om uppväxten med Ivar Lo-Johansson och modern tycks vilja få läsaren att reflektera över Johns vuxna relation till Tilda, men den framstår snarare som en sedvanlig propaganda för familjelivet. Det är i dessa delar som berättelsen börjar slockna. Romanens ambition att väva samman flera berättelser är god men faller lite platt. Balansen mellan att leka med förlagsvärldens karikatyrer och att hålla samman berättelsens olika delar upprätthålls inte alltid, vilket belastar romanens metalitterära kärna. Kärnan som ska utforska språket, skrivandet och den litterära världen hinner inte gå på djupet så som den tycks vilja. Det resulterar i en bok med glindrande prosa men en ytlig kärna.

    Samuelssons roman håller sig precis ljummen – en bladvändare i vissa perioder, men en som missar den mening den själv tycks vilja poängtera.

  • Perrongen en tisdag

    Perrongen en tisdag

    Tandkrämssmaken är fortfarande potent i munnen. Den blandas med smaken av choklad, jordnötter och den där matta protein-aspartam smaken. Det är inte helt fel. Gör att det känns fräschare än vad det är. Kylan gör att mina ögon vattnas men jag har lagt ned dyrbar tid på min eyeliner som på ett sätt kostade 36kr i och med att jag valde att hellre köpa en bar på perrongen än att äta en macka hemma. 

    Vaknade 7:30. Trött. Ett glas vatten och ett piller. Jag vill vakna men behålla det tunga lugnet i kroppen för resten av dagen. Det kombinerat med kaffe och en rask promenad till tunnelbanan gör att mitt huvud är vaket men kroppen trött,men medgörlig. Två tuggor kvar får åka ned i väskan och en fishermans glider mellan mina läppar. Sträva och kalla tills den nuddar och landar på min blöta mjuka tunga. Placerar den under läppen. Försöker få den att bränna till. Jag snusar inte – har aldrig gjort men jag kan förstå det där brännet.

    Under ett ångestanfall sökte jag brännet och försökte behärskat gå ned för trapporna i gamla stan och till pressbyrån. Ögonen sicksack över hyllan vid kassorna för att hitta dem. Jag slänger en på bordet och har kortet redo.

    ”köp två en gratis.”

    ”Va?”

    ”Köp två en gratis.”

    ”Aha.”

    Jag försöker syna smakerna vet inte vilken jag vill ha. någon redig mint. stark, kall när jag andas. Lägger den vid sin vän.

    ”en till.”

    ”Du sa två för en. En är gratis.”

    ”Du köper två en gratis.”

    ”Ja”

    ”Plocka en till.”

    ”Tre för två?”

    ”Ja.”

    Han suckar skakar huvudet gestikulerar mot hyllan. 

    Så nu har jag tre påsar fishermens på mig. Eller två och en väl använd. Rännskita kanske men alltid bra andedräkt.

    Han sitter på tunnelbanan. Eller det är inte han för han är äldre och han här är yngre men det är som att det är han. Jag ler av instinkt, vill sätta mig bredvid. Är 17 och så kär men han tittar inte ens upp när jag går förbi för han är inte han och han är ung och jag är inte lika ung som då. 

    Blodig om fötterna, utan trosor röd i ansiktet . Sitter i badrummet på knä bredvid toaletten. Inte hukad över men nära nog ifall. Toaletten är bra säker, kallt kakel som ger mig knottriga ben där jag rakat dem och lätt och statiskt fjunigt där jag missat. Man kan spola rent hela rummet om det behövs. Det är skönt.

    Jag är inte död men jag kan ibland tänka som om jag var död. Inte för att jag vill dö på länge men jag tänker ibland sådär som folk tänker ”åh om jag var osynlig skulle jag springa runt naken”. Jag tror inte jag hade gjort det. Jag hade nog ändå klätt på mig, sminkat mig o trasslat ut håret. Jag hade stått närmare i rulltrappor. Kikat över axeln ned i boken där ögonen hoppar från kant i kant spelar tennis med sig själva och pappret. Följt efter dem som man ser på tunnelbanan. Mannen som spelar sitt instrument som jag såg för första gången för 8 år sedan som väcker något konstigt äckligt och nostalgiskt i mig. Vart slutar hans liv efter tunnelbanans konserter? Förlåt att jag skrattade åt dig när jag var yngre.