sista anhalten

Senaste inläggen

  • 6/9 fredag

    6/9 fredag

    Tuben:

    Det känns blött. Jag lyfter armen för att dra undan lite hår som egentligen redan ligger som jag vill ha det. Försöker diskret att se min vänstra armhåledel av västen. Ljus persika går till en soltorkad tomat. Toppen. Dilemmat är ju då om jag behåller armarna nere för att dölja soltorkade tomater eller låter det vädras och förhoppningsvis torka tillbaka till ljus persika. Sen kommer jag ihåg att mina medresenärer kanske inte vill se mig sitta fast i första position av YMCA och väljer att låta tomater växa. 

    Hösten har slagit om till sommar över en natt. En hel vecka ska vi behöva stå ut med värme, solstrålar och diverse folk som bryter ut sandalerna en sista gång för året. Tränger in den svullna foten och vinkar med tårna för att få till den perfekta passformen. Men nästa vecka vankas tre dagar regn. Då ska värmen och fukten som gör att man inte vet om man ska ha en jacka eller inte försvinna i cirka 8 månader. Frid.

    Runtom mig sitter det folk som läser. Tre personer för att vara exakt. Till höger en kepsbeklädd som har huvudet krökt åt vänster och lätt lutande framåt. Boken ser gammal ut, texten har blött något för bokstäverna är svullna. Framför honom en tant med solvisir och vårkänslor dekorerade med pärlor. Hon läser något med skam i titeln. Vilar sin arm som håller i boken på gucci resväskan. 

    Mittemot mig. 35? 40? Han läser Khemiris senaste bok systrarna. Har manbun och svarta vans. Vem läser en såpass tjock bok på tunnelbanan? Pinsamt, uppmärksamhetssökande. 

    Jag tar upp min billiga utgåva av brott och straff. Väger den i knät för jag knappt orkar hålla upp den. Bokmärket från Antons kusinbarn åker ut på golvet och jag får så graciöst jag kan böja mig ned i kjolen för att plocka upp det.

  • Svanafallet

    Svanafallet

    När svanar förlorar sin partner finns det en sägen som säger att svanarna flyger så högt upp de kan och faller till marken för att dö. Det kallas för svanfall. När en människa tar död på sig själv av sorg, bristen på kärlek kallas det bara självmord. Det är inte accepterat, romantiskt. Kärlek som ska vara något vackert ska inte svärtas av mörka känslor. Det mörka måste alltid leda till något samhällsacceptabelt ljus. Men när jag sa att jag skulle till ljuset så fick jag bara motstånd. 

    Du dog på en torsdag. Alldeles vardagligt. En ganska bra dag att dö på kanske. Efter Lill-lördag men ändå innan helgen så folk verkligen kan sörja och må dåligt om de njuter av sin ledighet från jobbet. Utifrån ett arbetsgivarperspektiv är nog torsdagar också bra, mindre bortfall av personal när de får sörja och må dåligt på sin egen tid och inte behöver ta ut sjuklön eller ledighet. Det var väl inte något du hade tänkt på men det är något jag tänker på nu, såhär efter. Iallafall. 

    Du dog på en torsdag. Jag hade satt mig på det förbaskade pendeltåget för att ta mig från Rönninge, in till Södra station för att vi skulle äta lunch. Me Viet. Billigare än annat – dyrare än vad det var förut. Skakigt ryktesväg efter att flera tydligen blivit matförgiftade på senaste – dock är flera som blivit det efter de redan haft en stadig utekväll så vem vet vad den verkliga boven är.

    Jag sitter på pendeln och du ringer mig. Det bryts för det är så det är på tåglinjen. Du säger att du blir sen och jag svarar att det är okej, ta ett bord, det vet du, vid fönstret, såklart, puss, puss. Viskar i telefonen och höjer ljudet så mycket jag kan medan högtalaren pressas mot mitt öra. Avskyr att prata i telefon i kollektivtrafiken, vet hur störigt jag själv tycker det är. 

  • 18/4 torsdag

    18/4 torsdag

    ett tillstånd

    Stilla rör hon sig genom korridoren. Öppnar dörren åt höger och planlöst tyst stiger in. Hon ser kaffekokaren som behövts avkalkas för längesen. Den som gör att kaffet smakar syrligare än vanligt och lämnar en besk hinna i gommen. Kanske sitter han där vid bordet och dricker av det sura kaffet. Kanske äter han en knäckemacka som han brukar. Fast nej. Smöret tog slut igår och inte hade de handlat nå nytt ännu. Så kanske var det bara kaffe han fick i sig på morgonkvisten innan jobbet. Han skulle se på henne, dra i mungipan och sen titta ned igen i telefonen. Tetris. Det var vad som oftast höll hans uppmärksamhet deras tysta mornar. Det skärpte hans sinne hade han sagt. Förberedde honom för dagen att sitta så. Tyst och tummande på telefonen. Så skulle det vara när hon gick där. Genom korridoren och öppnade dörren åt höger. I sinnet går hon vidare. Öppnar dörren till kylskåpet. Skakar det sista skvätten av havremjölken och häller det i kaffet. Mörkbrunt. Ljusare än hans men mörkare än vad hon egentligen ville ha. Ljusbrunt för att havrets mjuka noter skulle lägga sig som en skugga över kalket och beskheten och skyla den från hennes tunga. Men inte idag. Lägg till på inköpslistan hade hon nog tänkt och så hade hon skrivit upp det på listan som legat på diskbänken i veckor utan att någon egentligen brydde sig om den när de faktiskt handlade. Kaffet skulle få henne att spänna ögonen och hålla andan medan hon klunkade koppen tom och gick tillbaka till sovrummet.

  • en midnattskris

    en midnattskris

    Amatör ska härstamma från ordet amor. Kärlek. En amatör är den som gör något inte för pengarna men för att den älskar vad den gör. Men jag vet inte vad jag älskar längre.

    Det är en av de mest pinsamma livskriserna att inte veta vad man vill när man ska vara ”kreativ”. Är ifrågasättandet av min egna kreativitet någon indikation på det ena eller det andra? Att kreera. Skriva, skapa, omvandla.

    Är jag bara förblindad? Har Oberon fått Puck att pressa saften av den röda rosen i mina ögon och fått mig att vakna till det jag tror är min kärlek – skrivandet, berättandet. återigen så vet jag inte. Börjar vakna ur dimman och ifrågasätta vart min kärlek egentligen ligger eller om jag någonsin haft en riktning för den.

    Att vara beroende av pengar kanske är det som hämmar, det är vad jag vill skylla på iallafall men kanske kan det vara sant. Att bli publicerad, se mitt namn i tryck gör något med mig. Jag känner mig stolt, står rakare och glädjs åt tanken att det kommer hända igen och igen. Och det händer igen och igen och varje gång när jag får detdär samtalet vrids det i bröstet och jag vill bara säga nej. Jag vill inte vilja göra det för pengar men pengar är min belöning och mitt enda erkännande att det jag gör är bra nog.

  • urtvättat näste

    urtvättat näste

    Så litet och så tyst. Det höga taket är nu borta och dörrarna har blivit snävare. Jag tar av mig skorna men vet inte vart jag ska hänga jackan, känner mig som en främling. Rundturen börjar och hon leder mig runt i rummen, jag spelar dum. Kylskåpet har bytts ut och golvet är nytt. Jag går till det rum där jag spenderade den mesta tiden. Från ytterdörren rakt till höger. Det är tomt nu men jag kan fortfarande se det. Våningsängen som gick upp till taket med stjärnhimlen ovanför, bokhyllan mot väggen… men helt ärligt kommer jag inte ihåg mer. Det mesta jag kommer ihåg är bara att allt var större. Sinken i badrummet var högre och väggen med speglar som ledde till köket känns inte lika lång eller läskig numera som den gjorde innan. Jag blir sårad. Sårad av att lägenheten inte ger mig de minnena jag vill ha. Sårad över att den inte har haft kvar allt precis som det var för över tio år sen. Jag vill bara komma ihåg allt jag glömt.

    Jag går ut. Ut på gården där jag växte upp med alla mina vänner och kusiner. Varför är ni inte här? Varför är gården så liten och de gula rosorna döda sen länge. 

    . . .

    Vi samlades ute på gården, som alltid. Idag skulle vi göra parfym som någons mamma skulle få. Blomblad från de olika buskarna, nypon och bär lades i en sandig hink och mosades. Vi kände oss som genier. Varför köpa parfym om man kan göra egen hemma? Blombladen doftade bäst märkte vi och drog av hela knoppar för att mosa med resten av sörjan, parfymen. Någon hämtade vatten från sin lägenhet. Varmt, så det kokar som soppa var tanken. 

    . . .

    Ned mot pizzerian där jag en gång råkade sno glass, då jag blev så ledsen och sprang tillbaka för att lämna tian till samma man som fortfarande jobbar där idag med sina söner. Känner doften av tvättstugan som ligger bara en trappa ned och jag undrar om de gjort om där också. Hindrad av galler och lås för trappen får jag fortsätta någon annanstans då jag inte har lov att tillträda längre. Förbi de andra lägenhetshusen, där folk jag inte längre pratar med bodde, kusiner som inte längre är mina, levde sina liv.

    Mot festlokalen. Om den redan då var nedgången hur ser den ut nu? Men även den är låst för mig. Besegrad återvänder jag till lägenheten, den platsen jag har tillträde till för stunden. Vitt, fräscht, nytt är allt som går att säga om den nu. Nytt, vitt, fräscht kakel i badrummet och en ny spegel jag kan se mig själv i. I spegeln är det en ny person som ser tillbaka på mig.

    denhär texten skrev jag för flera år sen. Det var längesen jag läste om den och jag får samma klump i magen som då. bygatan kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. saknar dig varje dag.

  • 3/4 onsdag

    3/4 onsdag

    i lördags öppnade glasskiosken men idag har snön stängt in den i kyla och slask. bryggan är hal och promenerare glider fram över det våta träet som mjukats upp. tillåtit iskall vätska tränga igenom för att sen bli styvt av isen. fram och förbi kiosken som fått stänga igen. ligger i koma fram tills att snön ska smälta ännu en gång och gatorna ska få sopas rena för sista första gången iår.

    mitt hjärta fylls av lycka och sorg. snön för med sig något familjärt som säger mig att det är okej att stanna upp, stanna kvar, sitta stilla och vänta ut. men med solen kommer också det som jag vet måste hända och som annars kommer tvingas på mig vare sig jag vill eller inte. jag vill inte lämna. inte just nu. jag gråter åt det som ska bringa mig lycka och njuter av värmen som kylan kommer med. den där familjära känslan av att att sitta fast. frusen i is kan jag inte röra mig och förfärat ser jag på dropparna som lurar. isen som även den vill smälta vill ifrån mig tvingar mig ut. att släppa taget springa härifrån.

    men såhär kände jag förra gången våren skulle komma och ta emot mig. när våren kom mitt i vintern i november för två år sedan ville jag inte släppa taget då heller. klamrade mig fast i den lilla vintern som bara var min även fast det var jag som bett våren att komma. min lilla vinter blev ensam kvar, i isen sitter någon annan som den omfamnat och idag saknar jag den inte, så mycket, alls. återigen har jag bett solen och våren att komma. återigen sitter jag fast här försöker gräva ned fötterna i marken utan lycka. måste till våren låta den omfamna mig, ge mig till den. även den våren kommer bli min vinter för ett tag iallafall.