Hon sätter ned telefonen på vardagsrumsbordet och hör hur det knastrar till. Brödsmulorna är svåra att urskilja på det brunmålade träbordet. På baksidan av telefonen har smulorna trängt in sig i silikonskalets rosa baksida. Hon suckar. Borstar av smulorna så de faller tillbaka på bordet. Redo att göra det om och om igen tills hon orkar gå två meter till skåpet och ta ut servetterna för att torka av det.
Kaffemaskinen behöver kalkas av. “de-sca le” står det varje gång hon sneglar mot den för att kolla vad klocka är. Ättika har hon hemma, den står under vasken, men berget av disk hindrar henne för att nå fram. Först hade hon behövt ta hand om disken och sen kaffekokaren, helt plötsligt blev en uppgift två. Två som hon inte hade någon lust alls att göra faktiskt. I flera dagar hade hon druckit te på morgonen istället för kaffe. Kanske skulle den behövas kalkas av också. Men den hade inte någon display som kunde få henne att känna sig skyldig och äcklig för att dricka kalk-te. Leran hon hade fått i julklapp stod fortfarande orörd. Varje dag sökte hon upp olika saker hon kunde göra. Små skålar, tre i rad-spel, värmeljushållare. Saker som håller andra saker på olika sätt. Allt var lite för rörigt för att något kreativt skulle kunna få plats. Det var som en egen Maslowtrappa. Hon tillät sig inte göra något njutningsfullt förrän allt annat var rent, fint och iordning. Tyvärr var det alltid något som gjorde att trappan blockerade henne. Disk, dammsugning, smuliga bord, smutsigt hår, en tvättid som inte hade blivit bokad, ett ekande tomt kylskåp med några urfattiga oliver och en möglig skiva kalkonsalami.
. . .Hon hade fått en kick. En sån där som bara kommer ibland. Helt plötsligt hade hon vaknat innan larmet gått. Som i en film där den vackra huvudkaraktären bara slår upp de maskara prydda ögonen, drar händerna genom det fönade håret och sätter sig upp. Ja, det hade inte varit exakt så men det hade varit den känslan. Carpe diem, hon var redo för att fånga dagen och göra alla såna klyschiga saker man alltid hör. Hon vattnade blommorna, tvättade ansiktet och hörde tekokaren puttra i köket. Även fast hon inte fick all disk diskad så var diskbänken äntligen tom. Från skåpet tog hon en servett och torkade av brödsmulorna från bordet. Var det dags för frukost? På kylskåpet hängde kusinens konstverk av… oavsett vad så var det ett mästerverk. Hon älskade sitt kylskåp. Trots att det var tomt för den mesta delen så hade den en annan mycket bättre funktion än att bara hålla maten fräsch. Det var ett galleri. Vid lill-kusinens konstverk hade hon hängt inbjudan från bröllopet hon var på i somras, vykortet från studentbaren, en utskriven bild av en råtta som åt ost och drack vin lite casual och avslappnat (hennes vän tyckte att råttan av någon anledningen inkapslade hela hennes jargong i livet, trots att hon för det mesta var en väldigt stressad person). Det var också julgransdekorationen hon hade köpt på en second-hand butik i stan mitt på sommaren. En stjärna med ett litet knubbigt ansikte. Platsen hade blivit så permanent att det inte ens fanns en tanke att hänga den i granen i julas. Det räknades inte längre som en juldekoration, det var konst.
sista anhalten 