Så litet och så tyst. Det höga taket är nu borta och dörrarna har blivit snävare. Jag tar av mig skorna men vet inte vart jag ska hänga jackan, känner mig som en främling. Rundturen börjar och hon leder mig runt i rummen, jag spelar dum. Kylskåpet har bytts ut och golvet är nytt. Jag går till det rum där jag spenderade den mesta tiden. Från ytterdörren rakt till höger. Det är tomt nu men jag kan fortfarande se det. Våningsängen som gick upp till taket med stjärnhimlen ovanför, bokhyllan mot väggen… men helt ärligt kommer jag inte ihåg mer. Det mesta jag kommer ihåg är bara att allt var större. Sinken i badrummet var högre och väggen med speglar som ledde till köket känns inte lika lång eller läskig numera som den gjorde innan. Jag blir sårad. Sårad av att lägenheten inte ger mig de minnena jag vill ha. Sårad över att den inte har haft kvar allt precis som det var för över tio år sen. Jag vill bara komma ihåg allt jag glömt.
Jag går ut. Ut på gården där jag växte upp med alla mina vänner och kusiner. Varför är ni inte här? Varför är gården så liten och de gula rosorna döda sen länge.
. . .
Vi samlades ute på gården, som alltid. Idag skulle vi göra parfym som någons mamma skulle få. Blomblad från de olika buskarna, nypon och bär lades i en sandig hink och mosades. Vi kände oss som genier. Varför köpa parfym om man kan göra egen hemma? Blombladen doftade bäst märkte vi och drog av hela knoppar för att mosa med resten av sörjan, parfymen. Någon hämtade vatten från sin lägenhet. Varmt, så det kokar som soppa var tanken.
. . .
Ned mot pizzerian där jag en gång råkade sno glass, då jag blev så ledsen och sprang tillbaka för att lämna tian till samma man som fortfarande jobbar där idag med sina söner. Känner doften av tvättstugan som ligger bara en trappa ned och jag undrar om de gjort om där också. Hindrad av galler och lås för trappen får jag fortsätta någon annanstans då jag inte har lov att tillträda längre. Förbi de andra lägenhetshusen, där folk jag inte längre pratar med bodde, kusiner som inte längre är mina, levde sina liv.
Mot festlokalen. Om den redan då var nedgången hur ser den ut nu? Men även den är låst för mig. Besegrad återvänder jag till lägenheten, den platsen jag har tillträde till för stunden. Vitt, fräscht, nytt är allt som går att säga om den nu. Nytt, vitt, fräscht kakel i badrummet och en ny spegel jag kan se mig själv i. I spegeln är det en ny person som ser tillbaka på mig.
denhär texten skrev jag för flera år sen. Det var längesen jag läste om den och jag får samma klump i magen som då. bygatan kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. saknar dig varje dag.
✴︎sista anhalten✴︎ 