I snöslasket syntes inte gräset som skulle komma att bli grönt på våren. Under den blöta snön gick det inte att veta vart tussilagos skulle tränga igenom jorden och blomma ut. Helt plötsligt blev han rädd. Medveten om att var han än gick så fanns chansen att han kanske trampade och skickade en våg ned i jorden som tog död på ett tussilago frö. Två steg behövdes för att komma till asfalten på trottoaren igen. En tussilago, två tussilago. Förlåt. Förgät mej.
. . .
Bussen var i tid idag, eller så var han sen. Ingen av klockorna hemma verkade vara helt synkade efter strömavbrottet så nu levde han i ett intervall på åtta minuter. Det enda han visste säkert var att den inte kunde vara mer än 13:36 och inte mindre än 13:28. Han började ta för vana att anta att klockan var så sent som möjligt, på så sätt blev han i värsta fall alltid tidig. Bättre det än att vara sen, bli kallad tidsoptimist, eller är man pessimist när man inte litar på klockan? Han hade aldrig förstått sig på, var man optimist om man var sen och tog god tid på sig eller var det att vara pessimist? Kanske är det hur man kan planera sin tid – bra som en optimist eller dåligt som en pessimist. Det spelade ingen roll egentligen. Han fick definiera sig med saker han visste istället. Det kunde ofta gå genom hans huvud, hur han framställde sig för andra. Vilken roll han gick in i för att övertyga betraktaren om något som han just då ville förmedla. Som “Hej, Joel” – söka jobb Joel som hade ett stadigt handslag och skulle ha glimten i ögat eller kanske “Hej, Joel” som ofta rynkade lite på näsan för att verka lite lekfull, det brukade ändå gå hem ganska bra hos tjejerna. På bussen då ville han inte vara någon, inte vara Joel, inte vara någon annan. Han ville bli bortglömd och försvinna, bara finnas i SLs system av vem som blippat en biljett. Det var alltid på bussen han kände sig övervakad. Det var något med kamerorna i vardera hörn av bussen som alltid tycktes ha en stirrtävling med honom. Han hade aldrig sett dem röra sig men på något sätt var de alltid riktade mot den plats han satt på. Ibland bytte han plats, bara för att se om de skulle följa efter. Han kunde aldrig se dem göra det men han var övertygad om att de gjorde det.
När han kom fram till Zinkensdamm mötte han Leonora. Hennes converse hade blivit mörkare av den blöta snön och kinderna var rödfriska av blåsten.
– Hej, sa Joel och rynkade på näsan.
Hon hälsade tillbaka och gav honom en kram.
– Har du hört från Samuel? Jag har inte fått tag på honom idag men jag antar att han kommer?
Samuel var Joels bror. Eller nej egentligen inte, men det var vad de hade börjat kalla varandra när de flyttade till Stockholm i gymnasiet. Lite coolt och avslappnat liksom. Men nu vid 28 kanske det var dags att lägga det på hyllan egentligen. Förutom det var han också Leonoras alldeles för distraherade pojkvän.
– Jo, han skrev till mig imorse att han skulle försöka jobba lite fastän det var helg. Men han möter oss på restaurangen.
Hon nickade bara och gestikulerade att de skulle börja gå.
sista anhalten 