i lördags öppnade glasskiosken men idag har snön stängt in den i kyla och slask. bryggan är hal och promenerare glider fram över det våta träet som mjukats upp. tillåtit iskall vätska tränga igenom för att sen bli styvt av isen. fram och förbi kiosken som fått stänga igen. ligger i koma fram tills att snön ska smälta ännu en gång och gatorna ska få sopas rena för sista första gången iår.
mitt hjärta fylls av lycka och sorg. snön för med sig något familjärt som säger mig att det är okej att stanna upp, stanna kvar, sitta stilla och vänta ut. men med solen kommer också det som jag vet måste hända och som annars kommer tvingas på mig vare sig jag vill eller inte. jag vill inte lämna. inte just nu. jag gråter åt det som ska bringa mig lycka och njuter av värmen som kylan kommer med. den där familjära känslan av att att sitta fast. frusen i is kan jag inte röra mig och förfärat ser jag på dropparna som lurar. isen som även den vill smälta vill ifrån mig tvingar mig ut. att släppa taget springa härifrån.
men såhär kände jag förra gången våren skulle komma och ta emot mig. när våren kom mitt i vintern i november för två år sedan ville jag inte släppa taget då heller. klamrade mig fast i den lilla vintern som bara var min även fast det var jag som bett våren att komma. min lilla vinter blev ensam kvar, i isen sitter någon annan som den omfamnat och idag saknar jag den inte, så mycket, alls. återigen har jag bett solen och våren att komma. återigen sitter jag fast här försöker gräva ned fötterna i marken utan lycka. måste till våren låta den omfamna mig, ge mig till den. även den våren kommer bli min vinter för ett tag iallafall.
sista anhalten 