Tuben:
Det känns blött. Jag lyfter armen för att dra undan lite hår som egentligen redan ligger som jag vill ha det. Försöker diskret att se min vänstra armhåledel av västen. Ljus persika går till en soltorkad tomat. Toppen. Dilemmat är ju då om jag behåller armarna nere för att dölja soltorkade tomater eller låter det vädras och förhoppningsvis torka tillbaka till ljus persika. Sen kommer jag ihåg att mina medresenärer kanske inte vill se mig sitta fast i första position av YMCA och väljer att låta tomater växa.
Hösten har slagit om till sommar över en natt. En hel vecka ska vi behöva stå ut med värme, solstrålar och diverse folk som bryter ut sandalerna en sista gång för året. Tränger in den svullna foten och vinkar med tårna för att få till den perfekta passformen. Men nästa vecka vankas tre dagar regn. Då ska värmen och fukten som gör att man inte vet om man ska ha en jacka eller inte försvinna i cirka 8 månader. Frid.
Runtom mig sitter det folk som läser. Tre personer för att vara exakt. Till höger en kepsbeklädd som har huvudet krökt åt vänster och lätt lutande framåt. Boken ser gammal ut, texten har blött något för bokstäverna är svullna. Framför honom en tant med solvisir och vårkänslor dekorerade med pärlor. Hon läser något med skam i titeln. Vilar sin arm som håller i boken på gucci resväskan.
Mittemot mig. 35? 40? Han läser Khemiris senaste bok systrarna. Har manbun och svarta vans. Vem läser en såpass tjock bok på tunnelbanan? Pinsamt, uppmärksamhetssökande.
Jag tar upp min billiga utgåva av brott och straff. Väger den i knät för jag knappt orkar hålla upp den. Bokmärket från Antons kusinbarn åker ut på golvet och jag får så graciöst jag kan böja mig ned i kjolen för att plocka upp det.
sista anhalten 