Den Augustprisade romanen Kungen av Nostratien av Tony Samuelsson är en berättelse om skrivandet, språket och meningen. Meningen vi söker i stunden – i språket eller hos andra. Men när jag når romanens slut känns bokens mening nästintill nattstånden – men är det kanske vad Samuelsson tänkt sig?
Proletärförfattaren John Forsman befinner sig i förlagsvärldens periferi. Plötsligt blir han erbjuden att fylla i luckorna i den store författaren Göran Frids roman när denne hamnat i ett oförklarligt sjukdomstillstånd. Är luckorna avsiktliga för att skildra Frids tillstånd eller är det bara en ofullständig roman som lämnats in av den äldre mannen? Efter avvägning skriver John på kontraktet. Hans namn ska inte tryckas, hans medverkan skall inte bli känd, enda beviset är den halva miljonen som kommer att falla in på bankkontot efter uppdraget.
Boken börjar med en smyckad prosa och ett thrillerliknande sug. Berättelsen om John byggs upp, relationen med författaren Ivar Lo-Johansson, modern och sambon Tilda. John lever i skuggan, som en knähund, till förlagsvärlden och sitt ärvda syfte från Lo-Johansson att bli författare. För att övertyga läsaren om sin litterära förmåga slänger sig John med ord som ”glindrande” och broderar ut meningar utan egentlig funktion. Som karaktär är han osympatisk men på ett uthärdligt sätt, lite som känslan av ett gruskorn i skon. Han är en av de stereotypa rollfigurer från förlagsvärlden som Samuelsson målar upp och lågmält kommenterar.
Den parallella berättelsen om uppväxten med Ivar Lo-Johansson och modern tycks vilja få läsaren att reflektera över Johns vuxna relation till Tilda, men den framstår snarare som en sedvanlig propaganda för familjelivet. Det är i dessa delar som berättelsen börjar slockna. Romanens ambition att väva samman flera berättelser är god men faller lite platt. Balansen mellan att leka med förlagsvärldens karikatyrer och att hålla samman berättelsens olika delar upprätthålls inte alltid, vilket belastar romanens metalitterära kärna. Kärnan som ska utforska språket, skrivandet och den litterära världen hinner inte gå på djupet så som den tycks vilja. Det resulterar i en bok med glindrande prosa men en ytlig kärna.
Samuelssons roman håller sig precis ljummen – en bladvändare i vissa perioder, men en som missar den mening den själv tycks vilja poängtera.
sista anhalten 