min kropp vaknar vare sig jag vill det eller inte. eller det är nog tvärtom. mitt huvud vaknar medan kroppen ligger varm och tung av sömn i sängen. mitt huvud tvingar upp nacken, biter ihop tänderna och behöver syna omgivningen, mitt hem. allt står till som det ska. inget är annorlunda men idag känns det konstigt. tomt och trött, naket och ihåligt.
min och hans tvätt står kvar i kassarna på golvet och jag har inte någon lust att ta mig an det. i vardagsrummet påväg till toaletten för att se mig själv i morgonljus kommer jag också få se kassen med 60 tvätten som ligger skrynklig. om fyra dagar ska min hjärna vara fullt utvecklad. om fyra dagar ska jag vara en biologiskt rimlig person. det känns inte så men samtidigt finns det en förhoppning inom mig att jag om fyra dagar ska vakna och förstå att ångesten den sitter bara i mitt huvud och att mitt huvud nu förstår att det är inte på riktigt. jag tänker att jag snart säkert hittar mitt första gråa hår och det finns en skräckinjagande trygghet i det. jag åldras men gud så långsamt. lite charmigt ändå.
det känns som att det varit soligt alla andra dar när jag väljer att stiga upp men idag är det grått. det gör att hela lägenheten känns trist. ljuset påverkar allt och jag måste vänta tills skymning för att kunna manipulera det med levande ljus och orangea lampor. just nu är det sterilt, vitt och torrt på nå vis trots att jag sitter nästan svettig under min filt. mitt larm som ska tvinga mig att faktiskt starta dagen kommer snart att ringa och jag vill ha ungefär en timme till. någon timme mellan elva och tolv som låter mig leva i ett vakuum tills jag vaknat på riktigt. mitt huvud vill inte sova men min kropp vill inte vakna. vad göra?
sista anhalten 