sista anhalten

Märta Tikkanens diktroman Århundradets kärlekssaga låter mig frossa och när jag når romanens sista vers vill jag bläddra tillbaka till sida ett.

”gråter gör jag
kan ändå inte annat”

under ett julklappspel så får jag se boken för första gången. jag har aldrig ens hört talas om den innan, jag förstår inte hur det går till. under utbytena får jag den i mina händer, öppnar, läser på baksidan och mina lysen är på. ikväll åker jag hem med den där boken. jag bara bestämmer mig och i slutet av kvällen så är det så. jag sitter på tunnelbanan. boken i hand och blicken fäst på pappret. på kortet från leken står det att givaren läste boken på två timmar. det är min ambition men det kommer ta längre än så.

Århundradets kärlekssaga är en till stor del, kanske helt, biografisk berättelse skriven på vers. det handlar om en kvinna som är fast, intryckt från alla håll. hon sitter fast i skrivandet, i rollen som mamma, i rollen som fru, som kvinna och allt detta marineras i hennes makes alkoholism.

i tre dagar läser jag boken. jag öppnar den läser och stannar mig själv. stänger grinden för att inte låta mig själv springa ut och svulla. Tikkanen skriver ärligt och smärtande smärtfritt. något i hennes språk får mig att önska att jag grät men jag gråter inte. det handlar inte om att den inte berör. det handlar nästan om att jag som läsare vill hålla mig stark, tillsammans med Tikkanens självbiografiska huvudkaraktär. istället greppar jag tag i pärmen hårdare.