Jag tror att det är lättare för mig att skriva miljö än karaktärer. Oftast när jag skriver karaktärer är led-karaktären kvinna, som jag själv, vilket gör att jag tror att jag ställer mig nära och kanske skapar ganska lika karaktärer. Men efter min jobbhelg kom jag på hur många olika människor jag inte bara ser utan också möter och interagerar med på en månad, eller en vecka, eller ibland bara en dag. Det blir för många personer så att jag knappt kommer ihåg dem. jag önskar att jag lite diskret kunde anteckna saker. Jag har en lista med olika händelser eller ord jag tycker om, läser, hör, som jag vill använda i mitt skrivande. Det kan vara allt från ”sömndrucken” till ”sula”. Det känns svårare dock att få inspiration från människor och känns som det kanske tränger in på deras liv att anteckna dem – men kanske är det okej om de lever utan den vetskapen? I tidigare skrivövningar där man ska betrakta och skriva en plats så känns det alltid lite konstigt att skriva äkta människor. Det blir alltid något subjektivt som kommer med även om det ska försöka vara en objektiv beskrivning. En krokig näsa, nya jeans, skitiga skor, ett leende som visar upp gapet mellan framtänderna… ja, ofta är det småord som gör texten lite mer levande, får en annan prägel. Jag är rädd att såra folk. Aldrig skulle jag skriva om något är ”fint” eller ”fult” men vissa ord har vissa kopplingar. Själv älskar jag näsor med en liten kulle på näsryggen som skapar en dynamik i ansiktet. Men alla gör inte det, den som bär en sådan näsa kanske inte gör det.
Jag brukar tänka på 3D- och 2D folk, huvudkaraktärer och statister. Själv är jag huvudkaraktär i mitt liv. Min sambo, min familj och mina vänner bi-karaktärer och de på tunnelbanan statister. Ibland blir jag snurrig när jag sitter på tunnelbanan och tänker på min roll som statist i relation till någon annans liv. Jag kan sörja att vi aldrig kanske kommer ses igen, försöka smälta in bilden av alla på tunnelbanan i mina hornhinnor för det känns dåligt att glömma. elakt och själviskt. Det är folk jag inte ens pratat med, inte ens vet något om. Vad ska de göra med sin dag, vad har de gjort? Har de gråtit de senaste 24 timmarna och när var senaste gången de köpte en gurka i den här ekonomin? Jag brukar ibland försöka föreställa mig vissa personer typ som en karaktär eller som att jag får gå in, som att jag själv kan byta fokalisering, och ”följa med” dem när de går av på sin station. Försöka sätta mig in i var de är på väg. Har de en matkasse? Antagligen på väg hem. Hur ser det ut hemma hos dem? Bor de ensamma eller med barn, katt, hund, fågel eller sambo?
Det låter kanske besatt, kanske blir det nästan som en besatthet men tänk om du hade fått veta? Kanske det är med det intresset för människor jag ska försöka skriva karaktärer som blir dynamiska, spännande och helt vanliga människor.
i november 2018 tänkte jag också på detta. här bjuds på en något modererad version av dikten jag skrev då i ett svep påväg hem (tror jag) som döptes till 2d folk:
Alla som sitter på tunnelbanan, de som också har någonstans att gå
De kommer aldrig finnas igen. De kommer vara försvunna nu när jag lämnar vagnen. Vidare mot pendeltåget kommer fler försvinna. Tågvakten som kliar sig på kinden kommer att upphöra när jag är längst ned i rulltrappan och påväg bort.
Väl på tåget kommer mannen som sitter med sina vänner och pratar upphöra. Hans röst som jag hör så tydligt nu kommer jag inte minnas. Kvinnan som sitter med sin dotter med den rosa jackan går av tåget och kommer aldrig tillbaka.
Alla dessa personer borta. Alla som utan värde försvunna från mitt perspektiv och minne, samt jag från deras.
Dessa människor så utan ett eget liv, för mig,
jag åker hem.
men De åker till skolan, till jobbet, till en annan plats. I min värld lever de inte vidare och i deras värld kanske jag aldrig ens fått finnas.
För dem är jag lika oviktig som de är för mig.
sista anhalten 