sista anhalten

I snöslasket syntes inte gräset som skulle komma att bli grönt på våren. Under den blöta snön gick det inte att veta vart tussilagos skulle tränga igenom jorden och blomma ut. Helt plötsligt blev han rädd. Medveten om att var han än gick så fanns chansen att han kanske trampade och skickade en våg ned i jorden som tog död på ett tussilago frö. Två steg behövdes för att komma till asfalten på trottoaren igen. En tussilago, två tussilago. Förlåt. Förgät mej. 

. . .

Bussen var i tid idag, eller så var han sen. Ingen av klockorna hemma verkade vara helt synkade efter strömavbrottet så nu levde han i ett intervall på åtta minuter.  Det enda han visste säkert var att den inte kunde vara mer än 13:36 och inte mindre än 13:28. Han började ta för vana att anta att klockan var så sent som möjligt, på så sätt blev han i värsta fall alltid tidig. Bättre det än att vara sen, bli kallad tidsoptimist, eller är man pessimist när man inte litar på klockan? Han hade aldrig förstått sig på, var man optimist om man var sen och tog god tid på sig eller var det att vara pessimist? Kanske är det hur man kan planera sin tid – bra som en optimist eller dåligt som en pessimist. Det spelade ingen roll egentligen. Han fick definiera sig med saker han visste istället. Det kunde ofta gå genom hans huvud, hur han framställde sig för andra. Vilken roll han gick in i för att övertyga betraktaren om något som han just då ville förmedla. Som “Hej, Joel” – söka jobb Joel som hade ett stadigt handslag och skulle ha glimten i ögat eller kanske “Hej, Joel” som ofta rynkade lite på näsan för att verka lite lekfull, det brukade ändå gå hem ganska bra hos tjejerna. På bussen då ville han inte vara någon, inte vara Joel, inte vara någon annan. Han ville bli bortglömd och försvinna, bara finnas i SLs system av vem som blippat en biljett. Det var alltid på bussen han kände sig övervakad. Det var något med kamerorna i vardera hörn av bussen som alltid tycktes ha en stirrtävling med honom. Han hade aldrig sett dem röra sig men på något sätt var de alltid riktade mot den plats han satt på. Ibland bytte han plats, bara för att se om de skulle följa efter. Han kunde aldrig se dem göra det men han var övertygad om att de gjorde det. 

När han kom fram till Zinkensdamm mötte han Leonora. Hennes converse hade blivit mörkare av den blöta snön och kinderna var rödfriska av blåsten. 

– Hej, sa Joel och rynkade på näsan. 

Hon hälsade tillbaka och gav honom en kram. 

– Har du hört från Samuel? Jag har inte fått tag på honom idag men jag antar att han kommer? 

Samuel var Joels bror. Eller nej egentligen inte, men det var vad de hade börjat kalla varandra när de flyttade till Stockholm i gymnasiet. Lite coolt och avslappnat liksom. Men nu vid 28 kanske det var dags att lägga det på hyllan egentligen. Förutom det var han också Leonoras alldeles för distraherade pojkvän. 

– Jo, han skrev till mig imorse att han skulle försöka jobba lite fastän det var helg. Men han möter oss på restaurangen. 

Hon nickade bara och gestikulerade att de skulle börja gå.

Hon sätter ned telefonen på vardagsrumsbordet och hör hur det knastrar till. Brödsmulorna är svåra att urskilja på det brunmålade träbordet. På baksidan av telefonen har smulorna trängt in sig i silikonskalets rosa baksida. Hon suckar. Borstar av smulorna så de faller tillbaka på bordet. Redo att göra det om och om igen tills hon orkar gå två meter till skåpet och ta ut servetterna för att torka av det. 

Kaffemaskinen behöver kalkas av. “de-sca le” står det varje gång hon sneglar mot den för att kolla vad klocka är. Ättika har hon hemma, den står under vasken, men berget av disk hindrar henne för att nå fram. Först hade hon behövt ta hand om disken och sen kaffekokaren, helt plötsligt blev en uppgift två. Två som hon inte hade någon lust alls att göra faktiskt. I flera dagar hade hon druckit te på morgonen istället för kaffe. Kanske skulle den behövas kalkas av också. Men den hade inte någon display som kunde få henne att känna sig skyldig och äcklig för att dricka kalk-te. Leran hon hade fått i julklapp stod fortfarande orörd. Varje dag sökte hon upp olika saker hon kunde göra. Små skålar, tre i rad-spel, värmeljushållare. Saker som håller andra saker på olika sätt. Allt var lite för rörigt för att något kreativt skulle kunna få plats. Det var som en egen Maslowtrappa. Hon tillät sig inte göra något njutningsfullt förrän allt annat var rent, fint och iordning. Tyvärr var det alltid något som gjorde att trappan blockerade henne. Disk, dammsugning, smuliga bord, smutsigt hår, en tvättid som inte hade blivit bokad, ett ekande tomt kylskåp med några urfattiga oliver och en möglig skiva kalkonsalami. 

. . .Hon hade fått en kick. En sån där som bara kommer ibland. Helt plötsligt hade hon vaknat innan larmet gått. Som i en film där den vackra huvudkaraktären bara slår upp de maskara prydda ögonen, drar händerna genom det fönade håret och sätter sig upp. Ja, det hade inte varit exakt så men det hade varit den känslan. Carpe diem, hon var redo för att fånga dagen och göra alla såna klyschiga saker man alltid hör. Hon vattnade blommorna, tvättade ansiktet och hörde tekokaren puttra i köket. Även fast hon inte fick all disk diskad så var diskbänken äntligen tom. Från skåpet tog hon en servett och torkade av brödsmulorna från bordet. Var det dags för frukost? På kylskåpet hängde kusinens konstverk av… oavsett vad så var det ett mästerverk. Hon älskade sitt kylskåp. Trots att det var tomt för den mesta delen så hade den en annan mycket bättre funktion än att bara hålla maten fräsch. Det var ett galleri. Vid lill-kusinens konstverk hade hon hängt inbjudan från bröllopet hon var på i somras, vykortet från studentbaren, en utskriven bild av en råtta som åt ost och drack vin lite casual och avslappnat (hennes vän tyckte att råttan av någon anledningen inkapslade hela hennes jargong i livet, trots att hon för det mesta var en väldigt stressad person). Det var också julgransdekorationen hon hade köpt på en second-hand butik i stan mitt på sommaren. En stjärna med ett litet knubbigt ansikte. Platsen hade blivit så permanent att det inte ens fanns en tanke att hänga den i granen i julas. Det räknades inte längre som en juldekoration, det var konst.